När jag föddes dog gud (Volter)

Jag är fan i mig beredd att hålla med den begravda gubben. Det är ingen annan än jag själv som bestämmer hur mitt liv skall se ut. Jag kan be till högre makter, men liktförbannat anser jag att detta är ett sätt att göra det enkelt för sig själv.
Gud in my asssss

Tiga är silver Tala är guld

En sak som jag har lärt mig med åren är att man vinner ingenting på att tiga. Min mormor sa till mig en gång när jag var liten att " tala är silver tiga är guld". Jag fattade ingenting, men hon som kvinna nu 87 år har ju självklart blivit fostrad så. Jag vet att detta låter som en självklarhet men det är faktiskt så att de flesta av oss faktiskt tycker att det kan vara obehagligt att höja sin röst. Jag har alltid försökt att säga vad jag tycker och detta har många gånger medfört att jag inte blivit speciellt populär och då mest i arbetslivet. Jag vill inte framställa mig som moder theresa men jag är en juste prick som hatar orättvisor. Men nu på mitt nya jobb, ja inte så nytt jag har jobbat här i ett år, men hag har i allafall lovat mig själv att bara tala för mig och ingen annan. Konsekvensen av detta har blivit, mindre ångest och mer energi till mina egna kamper. Till exempel på mitt jobb är kvinnorna rejält underlägsna. Vi gör skit jobben och männen skördar. Jag har tagit upp detta med min kvinnliga kollega men hon vill inget göra. Ok då agerar jag själv då! Pari spatserade med betsämda steg in tii chefen och framförde kritik. Men kom då förfan inte och klaga på mig om att saker är orättvisa om jag får det jag vill ha och inte hon. Det där gör mig så jävla förbannad grrrrrrrrrrrr. Kvinnor hackar på kvinnor när någon gör framsteg i stället för att vara glad, fråga om råd och kämpa. Detta är mansnormens joker. Vi själva sparkar undan benen för varandra. Jag vet den historiska oraken till att det är så men det rättfärdigar för helvete inte ett fortsatt galet beteende. Vi kommer aldrig att lyckas höjja vår status,värde mm så länge som vi förtrycker varandra.
Jag är kvinna- självklart kommer jag att få slåss för mitt värde, jag är väl medveten om det. Jag är också mörk- vilket leder till vardaglig rasism. Jag kommer från en arbetarklass där människor alltid fått kämpa för sin överlevnad. Jag ser mig absolut inte som något offer, tvärt om. Jag tänker kämpa för att förändra historien. Jag tänker ta mina fajter för att inte bli knäckt. Det är hårt därute, just därför är det extra viktigt att omge sig med människor som ger en kärlek och respekt. Världen är äcklig men livet är underbart. Tig inte gott folk. Tala och var stolt.

Tänk om...

Jag kämpar mig blodig för att sluta tänka i "om" tankar. OM är INTE relevant. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket energi jag har lagt på just "men tänk om". Men jag tänker legitimera ett återfall och tyst viska till mig själv: "tänk om hela arbetarklassen upphör att arbeta i 30 sek". Vad skulle dessa konsekvenser bestå av? Tänkvärt, inte sant!

Usch vad jag blev rädd

Igår fick jag vet av mamma att pappa hade varit inne på sjukhuset för att kolla hjärtat. Det hade klappat i otakt. Läkarundersökningen gick bra och de hittade inget fel men jag blev ändå orolig. När jag skulle sova blev jag jätte ledsen trots att jag visste att allt var under kontroll. Jag älskar mina föräldrar över allt annat och jag bävar för den dag det händer dem något. Summan av kardemumman är enligt mig enkel: man skall inte ta några människor för givet och ta vara på varje minut tillsammans med de man älskar.

För övrigt så arbetar jag i helgen och just i detta nu har jag skickat i väg en klient från jobbet pga att han var påverkad av narkotika. Aldrig roligt att tvinga någon att gå härifrån men vad fan ska jag göra? Klienten tycker att jag är kall och fattar inte hur jag kan göra något sådant, men snälla nån, detta är väl för fan inte MITT problem. Tur att jag är en härdad människa annars skulle jag kastat in handuken för länge sen.
Brrrrrrrrrrr vad det är kallt och snöigt. Är detta väder riktat mot mig personligen?

Nykläckt bloggare

Oj, hoppsan! Nu har jag helt plötsligt förvandlats till en bloggare och detta skall jag försöka hantera som en vuxen människa. Jag känner mig jätte vuxen i vissa avseenden men rätt som det är så använder jag mig av en försvarsmekanism som heter regression(återgå till barnstadiet). Jag slänger mig ner på golvet, skriker och sprattlar. Kan tyckas lite omoget, men jag tror att vi alla behöver använda oss av denna regression någon gång då och då.
Ja ja, kanske bör här påpekas att jag själv har snurrat runt detta jordklot i 31 år och jag påverkas något oerhört av detta snurrande. Det tar sig uttryck i lite olika suspekta funderingar och beteenden. Men livet är rättså spännande stundtals och trots att jag ojjar mig en del och ibland helst vill falla ner, lite lätt i framstupa sidoläge och bara ligga så tycker jag ändå att mitt liv ter sig relativt bra. För att göra en lång historia kort " jag vill vara jag och leva mitt liv".
Just nu sitter Pari (jag) på mitt jobb och skall snart åka hem för kvällen. Hem till min kära man som fö är ledig varje helg. Detta är något som jag lätt skulle kunna snöa in på och börja utvärdera samt fundera historiskt på och frossa i de grundläggande orsakerna till varför det ser ut på det sättet, men jag skall göra en kraftfull markering til mig själv "NEJ PARI, SLUTA UPP. LÄGG ENERGIN PÅ NGT ANNAT". Och som i en handvändning har jag lagt ner . Jävlar!nu måste jag se till att mina klienter inte har intagit någon narkotika. På återseende