Samtal med Habibi

I går kväll var det lite konstig stämmning hos pari och hennes Habibi, vet inte varför men det kändes som det låg något i luften. Med tanke på att bägge vi pratar om allt så var det här en ny situation.
- Hur är det? frågade jag.
-Bra, svarade Habibi
-Känns inte så, tillade jag.
Konstpaus
- Jag ser på dig att det är något, sa jag, nu med lite bestämd ton
- Jag tycker inte att vi skrattar så mycket med varandra, sa Habibi
Vad i hela helvete, när hade karln tänkt klämma fram denna bajsbomb, tänkte jag.
- Jaha, när hade du tänkt kläcka fram det här då? sa jag, nu med högre stämma
- Jag gör ju det nu, sa Habibi.
- JAAAAAAAAA när jag frågar ja, nu med hög volym och lite falsett
Jag blev faktiskt ledsen, jätte hemskt om han inte skrattar med mig. Jg har ju skrattat en del tänkte jag, undra om det var åt mig själv och mina roliga skämt. ja så är det kanske. Uh hemska tanke!
- Ibland vet jag inte riktigt om du är glad att komma hem hit och bo tillsammans med mig och det gör mig fundersam och då har jag svårt att vara glad och skratta, sa min älskade Habibi.
Min haka blev lite gropig, lilla älskade vän,jag som älskar att bo med Habibi älskar vår nya lägenhet, kanska jag inte har visat det. Jag kan ju vara rätt så självupptagen ibland och som läget har varit under en längre period så är jag ofta irriterad när jag kommer hem från jobbet.
Vid närmare eftertanke så har jag nog varit på dåligt humör nästan varje dag efter kukjobbet. Här måste till en förändring Pari.
- Du det beror inte alls på dig utan jag har låtit jobbet tagit över min sinnesstämning, men själv inte märkt det. Och du jag har roligt tillsammans MED dig, men i bland tycker jag själv att jag är en så rolig rackare att jag nästan viker mig av skratt i mina egna tankar, sa jag
- ja du är rolig och jag älskar när du är glad men jag har inte sett att du varit så glad och du måste komma på en strategi som gör att du inte tar med dig jobbet hem, sa Habibi.
Såååååå rätt sååååå rätt, jag vet det och jag mår ju inte heller bra av att alltid vara sne på mina idioter till arbetskollegor. Det är jag som skall styra så att jag förhåller mig på ett rätt sätt till situationer och inte låta situationer styra mig.
- jag vet att du har rätt och jag har ju sagt det själv men kanske halkat tillbaka den sista tiden.
Habibi och jag kramade om varandra i soffan och ja så var det med det.
Och vad lärde vi oss? Jo att Habibi kanske borde frågat mig i stället för att gå och fundera, vilket han annars brukar göra och att jag själv ska kämpa vidare med operation inte-ta-med-mig-jobb-hem.
LÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖVE HABIBI